Det borde vara självklart att finnas till och stötta efter förmåga. Jag har svårt att förstå hur man som medmänniska inte kan visa någon sorts empati eller bekräfta andras känslor. Kanske vill man inte närma sig sitt egna dåliga samvete eller sina egna känslor, men jag kan fortfarande inte förstå. Det skrämmer mig och gör mig både ledsen och arg. Jag anser mig inte vara förmer än någon annan, men jag är tacksam att jag är i kontakt med mina egna känslor även om det kan vara jobbigt ibland. Varför är vi så rädda för oss själva? Någonstans måste man sänka garden och se utöver sig själv.