Uppväxt på landet
Jag är så tacksam för att större delen av min uppväxt var på landet. När solen äntligen visade sig efter flera veckors mörker, så tog jag med mig kameran och åkte ut till stället där jag bodde från att jag var sju år tills jag var nitton och flyttade hemifrån.
Stentrappan upp till Vikingastenarna i byn. Hit kom stora turistbussar med tyskar och japaner om somrarna. Själv förstod man inte riktigt fascinationen över Thulestenarna, men det var roligt att gömma sig bakom de stora runstenarna.
Tystnaden på landet är nästan bedövande ibland.
Intill kyrkan låg församlingshemmet och här sjöng jag i kör tills jag var fjorton år då jag kom till verklig insikt att det var förbaskat tråkigt att sjunga om Gud och ägna söndagarna åt att sitta och lyssna på prällan i kyrkbänken, i väntan på att gå fram och sjunga.
Här har man väntat på bussen många morgnar, man har även sprungit efter bussen här ett visst antal gånger. Bussen gick 7.06 och nästa buss 8.12, sen var det kört. Tänk att samma busskur finns kvar än.
Allén ner till Trollenäs slott. Här brukade det bildas is på översvämningar efter höstens regn och då åkte byns barn skridskor här.
På somrarna tog man cykeln ner till Trollenäs slott och köpte glass i smedjan, fikade på slottscaféet och tjuvringde i telefonkiosken.
Kommentarer
Marianne säger:
Fina naturbilder.Kul att läsa!
Robin säger:
Sökte på Thulestenarna och hittade hit... Känner inte igen dig, men det var trevligt att läsa det du skrev. Kände igen mig i nästan allt det du skrev. En riktig nostalgitripp.
Trackback